Jag har aldrig sagt att jag är perfekt. Snarare är jag så långt ifrån perfekt som en man som strax ska träda in i 50-årsåldern kan vara. Rollen som make eller far har jag aldrig lyckats uppfylla, men vad jag kan, t.o.m. kan jävligt bra, är polisyrket. Mycket har jag att skämmas för men mitt yrke är, och kommer alltid att vara anledningen till att jag håller huvudet högt. Vi människor har få saker att vara stolta över och det är just därför jag
delar med mig av mina upplevelser som polis här i Göteborg.
För att verkligheten ska bli mer greppbar ger jag därför en kort redogörelse av mitt liv.
Jag är född och uppvuxen på
Hissingen och ni som vet något om Sverige vet också vad detta innebär. Att jag en dag skulle bli snut kunde man knappast ana, jag umgicks med några minst sagt tvivelaktiga typer, as om man så vill. Jag visst att livet på Hisingen för en grabb med en morsa som arbetar som vårdbiträde och en alkoliserad och destruktiv farsa är ganska kört. Efter att arbetat på Volvo fram tills jag var 18 tog jag det ända rätta beslutet och drog så långt ifrån Hisingen man kan komma med så lite pengar som möjligt: Boden, militärtjänstgöring.
Efter detta helvete blev det ett nytt, Stockholm och polishögskolan. Jag blir aldrig övertygad om något men en sak är säker, Stockholm är en förlorad stad och det är upp till mig och min kår att förhindra att Göteborg en dag hamnar i den avgrunden.
Nu bor jag inneboende hos just en av de asen jag en gång lovade mig själv att aldrig igen se. Min fru har lämnat mig, anledningarna till varför är för många för att ens passa in i detta format. Min dotter har lämnat mig för kyrkan. Allt jag rör vid har en förmåga att bli till skit därför gäller det nu att bara röra vid skit. Jag är bra på en sak och det räcker så.
Suttit på lokal-haket senaste veckan. Vilken jävla påsk man haft, fyfan. Pinsammaste är nog ändå det faktum att jag träffat denne indian mer än min fru och dotter påsistone. 
